7854. Årsdagen av mitt första barns födelse

1975,  ca 4.25 på morgonen,

vaknade jag av att jag haft en märklig 

rentav förunderlig dröm.

Jag hade drömt att jag dog.

Och en hel händelsekedja följde därpå.

Något som vi hoppar över här..

Märk väl,  allt skedde i drömmen..

Sånt som man läser om.

I vetenskapliga undersökningar,

men också i populärpressen.

Hur som helst,

hade jag en stor märklig upplevelse,

mitt i all glädje

av en första födelsedag, 

som skulle firas.

Med farmor och farfar, mormor och morfar.

Och allt vad som där tillhör.

Men det är en annan story.

Jag vaknade, 

alldeles kall och styv

mina fingrar gick inte att röra,

så stela var de..

Men efter en stund,

kunde jag stylta mig fram,

till papper och penna.

Allt, allt finns nedskrivet.

Det var min första upplevelse.

Av att tiden är utmätt.

Och vi har en uppgift.

Vad den än må vara.
Så finns det där.

Uppgiften.
Tiden.
Upplevelsen.
Lärdomen..


Livet gick vidare.
Till ny vardag.


Mera ved. 
Och mera vatten.




 

7853. Andra gången.. stunt in reality..

I september, 1997,

reste jag mycket i tjänsten.

Föreläste än här, än där.

Också i Åbo.

Färderna gick per bil och per flyg,

ibland per tåg.

En dag, en sen kväll,
Ca 22,45 eller nåt..
fick bilen generatorfel.

Och jag fick hjälp,

med startkablar, ett par gånger.

Av en person som körde före mig.

Till sist gav bilen upp.

Och vi fick skuffa den.

Uppför en backe. 

Mitt i trafiken.

Och det gick bra - uppför, 

men nerför - kom scenen..

som tagen ur en film..

Jag skuffade uppför, 
med bildörren öppen.
Min support skuffade bakpå bilen.

Allt gick bra uppför.
Men sen kom - nerförsbacken.

Som en mardröm - alldeles "crescendo"..

Jag sprang med handen på ratten.

Styrande. 

Men var för trött 

och utan kraft.. av all ansträngning.
Spagettisvag..

Så jag föll, med handen vid ratten, 

springande utanför bildörren.
Släpandes fram - med bilens kraft,
längs vägbanan..
Kroppen, magen, låren, knäna och fötterna.
Allt följde med, i kraftutväxlingen.
Längs vägbanan.

En oförglömlig scen, 
blixtrande ännu för mitt inre.
Ännu idag, förstår jag inte, 
hur orkade jag ta mig på fötter?

När jag föll, vägrade mitt starka jag, släppa ratten.

Sån är "management" på det yttersta.

Och bilen for obönhörligt ut, framåt över vägen..
Följande tyngdens lag.. 
utan motor..
och jag släpades invid.

Mirakulöst, eller nåt..

Kom jag på fötter (hur det nu var möjligt)..
och styrde bilen mot sidan.

Och samtidigt, helt från ingenstans..

kom två "reckor". 

En från vart håll, och mötte oss.

Precis invid.

Katastrofen var millimeter ifrån.

Och jag var helt orkeslös.. 
helt slut..

knäsvag och insiktsfull.

Att jag skulle ha varit orsaken.

Denna gång.
Skyldig, men det hände inte.

Jag överlevde.

Liksom bilen.

Och den gentleman, som skuffade.

Mirakulöst. 

Eller nåt.

Men denhär gången.

Fick jag ett ångestfyllt trauma.

En tid. Men den var kort.

Det kunde ju ha blivit - mitt fel.

Men också den gången.

Överlevde jag.

Kanske finns det en mening.

Med det som sker.

Eller så är det ett blint öde.

- Förlåt, kära gentleman,
att jag ringde dig några gånger för mycket sen.


Jag var alldeles för skärrad.
På något sätt bunden,
till vad som skett.


Innan nya världar,
tog vid.


Känslan av maktlöshet,
ödesbundenhet,
var överväldigande.


Jag blev
en bricka.
Som jag inte valt att vara.

7852. Trejde gången, - varför seglade jag inte vidare?

Den 24 november..1997,
Ca 14.35..

på glashala vägar, 

där folk föll omkull, 

om de försökte gå..

Där fick jag en rejäl frontalkrock.

Ofrivilligt.

Det var inte mitt fel.

Men sånt händer.

När bilar snurrar runt på ishala ytor.
inga bromsar hjälper.
Inga goda tanker heller.

Två gånger i medvetslöshet.

Käken, nacken och ryggen, 

och en ringfinger nagel..

liksom knäskålarna..

gjorde tysta alarmerande rop. 

Jag blödde, jag yrade.
Och jag förstod  efter ett tag, att jag levde.

Klev ut ur sidorutan,

efter att försökt spänna löst mig,

ur ett märkvärdigt bälte..

- när jag väl förstod 

att bilen kunde börja brinna,

när som helst.

Tja, mitt huvud satt i rutan,

och sen över rattkanten

ner i instrumentbrädan.

När jag vaknade till sans.

Kom genast första frågan.

Varför lever jag?

- Kimo Bruk var inte klart, sa tanken..

Jaha. sa jag.

Varför ramlar alla mina tänder ut?

- Sorgligt, dem som du borstat så bra, sa tanken..

Javisst, alldeles i onödan, sa jag..

Efter mången möda

och stort besvär.

Ler jag utan trauma.

Sitter och går, utan större besvär.

Bara tio-fenton års intensiv värk

Men bättre det än hjärnan på motorhuven.

Vägen har inte varit kort.

Men hjärnan låg inte på asfalten.

Och det gäller att uppskatta det man har.

Nuet kallar...

Alltjämt..

7851. Fjärde gången..för tio år sen, och livet frågar.

För tio år sen,

fastnade jag i elektriciteten.

Det var en brusten el-sladd,

på ett modernt hotell i Åbo.

En hårtorks sladd, gick av,

och träffade mig..

mitt i handflatan..

Jag stod,

tack och lov..

med splitternya torra skor..

Men på ett nyduschat golv..

Och kunde lätt ha dött, 

på nolltid.

Sånt som bara händer på film.

Hände också mig.

Det var frågan om centimeter.
Eller egentligen millimeter..

Sa den som visste.

På hotellet,

bjöd man mig på en öl,

när jag klagade..

med bränd hand, 

men vid liv.

Klockan 7.30.

På morgonen.

Innan jag skulle föreläsa.
En hel dag.


Jag drack ingen öl.
Receptionen fattade noll.

Jag föreläste hela dagen.
Och körde hem.
ca 450 km - i natten..

I must have a mission.

Eller varför lever jag annars?
Vad är meningen med just mitt liv..