7853. Andra gången.. stunt in reality..

I september, 1997,

reste jag mycket i tjänsten.

Föreläste än här, än där.

Också i Åbo.

Färderna gick per bil och per flyg,

ibland per tåg.

En dag, en sen kväll,
Ca 22,45 eller nåt..
fick bilen generatorfel.

Och jag fick hjälp,

med startkablar, ett par gånger.

Av en person som körde före mig.

Till sist gav bilen upp.

Och vi fick skuffa den.

Uppför en backe. 

Mitt i trafiken.

Och det gick bra - uppför, 

men nerför - kom scenen..

som tagen ur en film..

Jag skuffade uppför, 
med bildörren öppen.
Min support skuffade bakpå bilen.

Allt gick bra uppför.
Men sen kom - nerförsbacken.

Som en mardröm - alldeles "crescendo"..

Jag sprang med handen på ratten.

Styrande. 

Men var för trött 

och utan kraft.. av all ansträngning.
Spagettisvag..

Så jag föll, med handen vid ratten, 

springande utanför bildörren.
Släpandes fram - med bilens kraft,
längs vägbanan..
Kroppen, magen, låren, knäna och fötterna.
Allt följde med, i kraftutväxlingen.
Längs vägbanan.

En oförglömlig scen, 
blixtrande ännu för mitt inre.
Ännu idag, förstår jag inte, 
hur orkade jag ta mig på fötter?

När jag föll, vägrade mitt starka jag, släppa ratten.

Sån är "management" på det yttersta.

Och bilen for obönhörligt ut, framåt över vägen..
Följande tyngdens lag.. 
utan motor..
och jag släpades invid.

Mirakulöst, eller nåt..

Kom jag på fötter (hur det nu var möjligt)..
och styrde bilen mot sidan.

Och samtidigt, helt från ingenstans..

kom två "reckor". 

En från vart håll, och mötte oss.

Precis invid.

Katastrofen var millimeter ifrån.

Och jag var helt orkeslös.. 
helt slut..

knäsvag och insiktsfull.

Att jag skulle ha varit orsaken.

Denna gång.
Skyldig, men det hände inte.

Jag överlevde.

Liksom bilen.

Och den gentleman, som skuffade.

Mirakulöst. 

Eller nåt.

Men denhär gången.

Fick jag ett ångestfyllt trauma.

En tid. Men den var kort.

Det kunde ju ha blivit - mitt fel.

Men också den gången.

Överlevde jag.

Kanske finns det en mening.

Med det som sker.

Eller så är det ett blint öde.

- Förlåt, kära gentleman,
att jag ringde dig några gånger för mycket sen.


Jag var alldeles för skärrad.
På något sätt bunden,
till vad som skett.


Innan nya världar,
tog vid.


Känslan av maktlöshet,
ödesbundenhet,
var överväldigande.


Jag blev
en bricka.
Som jag inte valt att vara.