Leta i den här bloggen

tisdag 8 december 2009

2991. Förtrollade papper



Märkliga trollspön
tycks mig vissa ögonblick ha..

När plötsligt ett papper
bara blir "osynligt"
mitt i alltsamman
rakt framför näsan.

Nu slutar jag söka
efter en faktura,
som vägrar visa sig.

Intressant ska det bli,
att se var den dyker upp.

På dialekt
säger man att "ga i döjslona"..
Och det betyder att vara tankspridd.

Sista betalningsdagen,
hinner sannolikt förfalla.



2990. Konsten att ge hunden medicin

Nutiden
har flera problem.
Som forntiden inte hade.
De hade sina egna fallgropar.

Rutinen att ge penicillinpiller
åt hundar håller på att bli
en förfinad artistisk konst,
förenad med militärmanöver.

För pillren är hårda som sten.
Och hunden är inte "glupsk".
Utan småtuggar på sin mat.
Helt olika vissa andra glufsande raser.

Varför i helskotta gör tillverkarna
piller som inte går att mosa??
Utan att det går stenskott i fönstret!?
Var är deras innovativa kundinriktade kvalitet?

Konsten att ge hundar medicin.
Är litet mer avancerad
än att ge motvilliga barn sin dos.

För hundar som orkar..
morrar och sätter ihop tänderna.
Lika omöjligt att att tro
att en cementvägg kan svälja.
Eller så hotar den att bita.
Hunden alltså.
Inte cementväggen.
(Hotar mest).
Om den inte är dö-sjuk vill säga.

En del - kastar bara pillret.
Och det låter glufs.

Andra - bakar in pillret i godis.
Och det ger ett glufs.

En del får hunden att gapa.
Och trattar i tabletten långt bak i halsen.
Och stryker med handen längs halsen.
Medan man håller huvudet uppåt.
Glufs - glufs..
Sväljreflexer ska fixa resten.

Men det gick inte här.
Nej.

Vissa bet ihop så käkarna knakade.
Och det som hann stoppas i munnen.
Och som vissa låtsade svälja..
Kom ut lika elegant efter några minuter.
När manövern var över.

Men - Vi har hittat en egen stil.

Vi blötlägger tabletterna.
Tills de är helt upplösta.
I ett uns vatten.

Den rosafärgade flytande sörjan.
Tas på desertsked.

Och en skinkbit.
Ligger prydligt på en tallrik på golvet.

En viss fröken sitter eller står.
Biter litet lagom ihop.
Helt övertygande.

Men skinkbiten vinner.
Och munnen öppnas sakteliga sådär lagom.
Så skedinnehållet elegant sipprar neråt.
Som om det vore i misstag, liksom.

Bäst är att hålla huvudet litet uppåt:-)
Annars färgar vi golvet och mattorna.

Och så blir det skinka.
Och rosafärgad sörja på sked.
Och skinka.
Och rosafärgad sörja på sked.

Ända tills koppen är tom.
Då blir det skinka igen.

En viss fröken
verkar ha ätit mitt läppstift.
Helt pinkrosa runt munnen.

Och så plötsligt
är det är åter fred på jorden.

I tolv timmar.