Nyfiken upptäcktsresande. Mitt i livet. Också här, lägger jag puzzelbitar sedda ur ett vardagsperspektiv.. Reflexioner kring livets mer ödmjuka händelser och göromål. De stora saltomortalerna behöver inga ord för att märkas. - Det ligger mycket vackert fördolt i orden "att hugga ved och bära vatten".
Leta i den här bloggen
lördag 26 november 2011
7614. Ave Maria - Mammas kärlek
Det fanns en tid, då jag målade.
Ikoner.
Mammor och barn.
Madonnor och barn.
I de allra svåraste teknikerna.
Ikoner.
Mammor och barn.
Madonnor och barn.
I de allra svåraste teknikerna.
Uttryckte min egen "Ave Maria".
Känslan fyllde mig.
Dagligen.
Stundligen.
Osjälviskt - I högtid som simplaste vardag.
Men jag var bara en människa.
Med alla fel och alla brister.
Ingen gudomlighet.
Såna tankar om mitt jag.
Finns inte.
Jag föredrar att var människa.
På gott och också ont.
Men jag var bara en människa.
Med alla fel och alla brister.
Ingen gudomlighet.
Såna tankar om mitt jag.
Finns inte.
Jag föredrar att var människa.
På gott och också ont.
Moderskapet, var en självuppfyllelse.
Som jag önskat och valt.
I färg som i form.
Som jag önskat och valt.
I färg som i form.
Vardagsliv.
Enkelt liv.
Enkel strävan utan rikedomar.
Bara hjärtats känsla.
Fick avgöra livets rythm.
Allt blev inte perfekt.
Men det mesta gjordes med känsla.
Enkelt liv.
Enkel strävan utan rikedomar.
Bara hjärtats känsla.
Fick avgöra livets rythm.
Allt blev inte perfekt.
Men det mesta gjordes med känsla.
Och stor kärlek.
Idag ser jag tillbaka.
Med vördnad.
Förståelse.
Kära minnen.
Alla gör inte det.
Man kan inte anklaga dem.
Man kan inte anklaga dem.
Kanske sådant måste vara upplevt.
För att förstå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)