Nyfiken upptäcktsresande. Mitt i livet. Också här, lägger jag puzzelbitar sedda ur ett vardagsperspektiv.. Reflexioner kring livets mer ödmjuka händelser och göromål. De stora saltomortalerna behöver inga ord för att märkas. - Det ligger mycket vackert fördolt i orden "att hugga ved och bära vatten".
Leta i den här bloggen
fredag 4 april 2008
1508. Ska inte ha nåt..
Nej,
jag ska inte ha nåt.
Inte köpa nåt.
Sa jag ifjol också.
Så jag tar med mig.
En extraväska.
Ifall om.
Annars kan det bli vita påsar.
Bland hundra andra vita.
Vid hemdags.
Är bussen fylld.
Med kvinns och grönt.
Av sånt som ingen skulle ha.
Det gröna alltså.
Så nu gäller det.
För kvinnsen alltså.
Dags att ta för sig.
Av inspiration.
Glädje.
Färg.
Knölar.
Torra skruttar.
Frön.
Sticklingar.
Plantor.
Omöjligheter.
Möjligheter.
Lycka.
Med osäker utgång.
Ska tillägga en viktig sak.
Fjolårsharabindan lever! Än!
Det trodde ni inte!
Eller var det en vinda..
Kanske eller inte.
Samma sårbarhet.
Dendär som tar 15 meter i året.
Nu har den har trasslat in sig.
Bland Cd-skivorna.
Med fötterna i lavendeln.
Ömtåliga och halvbräckliga.
Tål inga vintrar här.
Dispans.
Till slutet av maj.
Sen åker den in i växthuset.
Ett par veckor.
Nej.
Jag ska inte ha nåt.
Om inte frestelsen slår till.
Trädgårdsmässan nästa!
Turku - Turku, - here we come!
1507. Hovet
Har ni märkt.
Sandlådan har många invånare.
Ofta förödande Jämförelser.
Endel samlar status.
Endel samlar hov.
Lånad självkänsla.
Andras ögon.
Framförallt deras röster.
Om de säger JAA!
Allt detta är mystik.
Hjärnans krumelurer.
När den lär sig känslor.
Och mönster.
Vi lär teamwork.
På så många sätt.
Sandlådepedagogik.
För stora och små.
Förr var självständighet.
Ett honnörsord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)