Leta i den här bloggen

lördag 6 juni 2009

2774. Maria about



Marior
finns det många av.

Endel är kända.
Andra helt okända.

Moderväsendet.
Har alltid lockat fram nyanser.
Tankar och önskningar.
Viljor och fantasier.
Projektioner.

Sanningar och myter.

Det oaktat.

Finns intressanta figurer.

Modern.
Kvinnan/Hustrun.
Systern.
Vännen.

De finns i alla kulturer.
Religioner.
Städer och byar.

De varar.
Sociala koder.
Håller allt vid liv.




2773. Turkey on my mind



Min resa
pågår ännu.

Den inre näthinnan.
Bläddrar bland bilderna.

Allt från vallmo och ginst..
Till fiskarna som låg på is..

Och fiskebåtarna.
Och ruinerna.
Och oraklets stora tempel.
De höga bergen med vit snö på.
Och det rika åkerfälten som stod klara för skörd.
De snälla människorna som visade respekt för varandra.
Och fågelsången.

Bergsformationerna i Göreme.
Vatten i bäckar, och havet.
Grodorna som hoppade omkring i Ephesus.
Och Mehmets Alibaba i Selchuk.
Kolgrillad kebab och hjälpande människor.

Och trevliga pensionatägare.
Vars liv bestod av ständigt nya människor.
Och tålamod.

Pamukkales varma vatten.
Och Hierapolis innandömme, bubblande pysande
- om man visste var man skulle lyssna..

Lunch vid havet.

En kall öl.
Efter en het dag.
Under solskyddande hatten.

Tio - femton kilometer promenad.
Och 800 meter upp i luften.
Eller 60 meter ner i underjorden.

Kristnas flyktingläger.
Realitet i stor skala.
Städer, canyon.

Ja, resan pågår än.
Det är bra att röra på sig.

Ibland.

Tapeterna blir så livliga:-)





2772. Utepyssel



Idag har vi kommunicerat.
Moder Jord.
Och jag.

Det känns bra i kroppen.
Att ha klippt gräs,
och rensat rabatter.

Pionerna står i knoppar,
vid stugknuten.

Förgätmigej'en
har självsått sig
och hela fältet lyser ljusblått.
Mäktig syn.

Jordgubbarna är på gång,
i full blom..
Är inte de litet tidigt?

Fryser det inatt,
får man fundera hur det blir..
Med vinbären.
Och äpplena.

I växthuset
blommar det.
Tomatblommen.

Det blir tydligen sommar.
Men jag är bortskämd med värmen.

Allt känns som tidig vår.

2771. Se bilagan



I kvällningen
besökte jag dem.

De som ligger 2 meter.
Under jorden.

Gravarna badade i ljus.
Och blomster.

Man påminns.
Av olika öden.
Minnen.

Tanter och farbröder.
Unga livsglada
som dog för fort.

Namnen på stenarna.

Allt vilade i frid.

Allt utom rationaliteten.
Detdär som retar mig.
Att de som inte sköts, tas bort.

I Turkiet
gick jag via många gravgårdar.

Endel av gravgårdarna
var överväxta av röda vallmoblom.
Eller av vilt gräs.

Likadant var det på Irland.
Alla fick behålla sin plats.

Gravgårdarna var minst lika vackra.
Som våra precisa rader.
Kanske vackrare..

De påminde om,
att allt går vidare.

Och alla dödas minnesstenar rymdes.
Alla fick plats.
I Minnets jord och boning.

Men våra raka linjer, de ska rensas
vartefter..

Som om vi skulle bo trångbodda.
På några här,
växte det björkar.

På andra,
var stenen borta.
Liksom kullen.

En ny säljplats.
För dödens lie.

Ja,
på nåt sätt
verkar vi så trångsynta.
Regelstyrda.

Nu ska kantstenarna bort.
För snöbillen ryms inte annars.

Man frågar sig.

Vore det ännu bättre med en siffra
på en metallbricka.

Nr 2771.
Se koden i bilagan.
En digital gravgård.

Det är sällan.
Sällan.
Jag låter mig irriteras.

Men vår falska prydlighet.
Är en sten i min sko.