Nyfiken upptäcktsresande. Mitt i livet. Också här, lägger jag puzzelbitar sedda ur ett vardagsperspektiv.. Reflexioner kring livets mer ödmjuka händelser och göromål. De stora saltomortalerna behöver inga ord för att märkas. - Det ligger mycket vackert fördolt i orden "att hugga ved och bära vatten".
Leta i den här bloggen
torsdag 25 september 2008
1793. I väntan på en gunga
Ett getto.
Av vilsenhet.
Den goda starten.
I livet.
I väntan på en gunga.
Eller två. Eller tre.
Sandlådan,
borde få ny ren sand.
Idag är den en kattlåda.
Full av smuts.
Mammorna sitter i köksfönstren.
Barnen leker på golvet,
och i trapphusen.
Utomhus finns inga bänkar.
Stora familjer.
Många barn.
Inomhus.
Trots det frågar någon sig..
Varför flyttar folk bort..
Jag bodde där själv.
För 34 år sedan.
Inte heller då,
fanns gungor, sand eller bänkar.
Inte heller då lyssnade man.
På mammorna.
Barn och mödrar.
Noll prioritet.
Om folkviljan får bestämma,
utan kunskap..
utan kraft..
utan strategi..
utan verkliga samhällsmål..
Tar det länge.
Att vänta.
Sucka mitt hjärta.
Men brist inte.
Kanske
när det gått 35 år.
Kanske.
Om folkviljan vill.
Får husen sina gungor.
Om Gud eller kanske Rotary vill.
1792. Reflexioner
Apropå "Pedagogiska miljöer"..
Vilka av dem,
är och blir segregerade?
Och varför..
Vilka av dem behöver
extraresurserna, egentligen?
Och varför..
Vad är det för människor
som samhället behöver..?
Och i morgon..
Är det budgetgranskarna,
som borde få de största upplysningarna?
Hur många av politikerna sätter sig ner,
och diskuterar med lärare och rektorer.
Om verklighetens behov.
Verklighetens behov.
För skolvärlden.
Politikerna måste ta mer ansvar.
Också på lokal nivå.
Sucka mitt hjärta.
Men brist inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)