1793. I väntan på en gunga

Ett getto.
Av vilsenhet.

Den goda starten.
I livet.

I väntan på en gunga.
Eller två. Eller tre.

Sandlådan,
borde få ny ren sand.
Idag är den en kattlåda.
Full av smuts.

Mammorna sitter i köksfönstren.
Barnen leker på golvet,
och i trapphusen.

Utomhus finns inga bänkar.

Stora familjer.
Många barn.
Inomhus.

Trots det frågar någon sig..
Varför flyttar folk bort..

Jag bodde där själv.
För 34 år sedan.

Inte heller då,
fanns gungor, sand eller bänkar.

Inte heller då lyssnade man.
På mammorna.

Barn och mödrar.
Noll prioritet.

Om folkviljan får bestämma,
utan kunskap..
utan kraft..
utan strategi..
utan verkliga samhällsmål..

Tar det länge.
Att vänta.

Sucka mitt hjärta.
Men brist inte.

Kanske
när det gått 35 år.

Kanske.
Om folkviljan vill.

Får husen sina gungor.
Om Gud eller kanske Rotary vill.