2771. Se bilagan

I kvällningen
besökte jag dem.

De som ligger 2 meter.
Under jorden.

Gravarna badade i ljus.
Och blomster.

Man påminns.
Av olika öden.
Minnen.

Tanter och farbröder.
Unga livsglada
som dog för fort.

Namnen på stenarna.

Allt vilade i frid.

Allt utom rationaliteten.
Detdär som retar mig.
Att de som inte sköts, tas bort.

I Turkiet
gick jag via många gravgårdar.

Endel av gravgårdarna
var överväxta av röda vallmoblom.
Eller av vilt gräs.

Likadant var det på Irland.
Alla fick behålla sin plats.

Gravgårdarna var minst lika vackra.
Som våra precisa rader.
Kanske vackrare..

De påminde om,
att allt går vidare.

Och alla dödas minnesstenar rymdes.
Alla fick plats.
I Minnets jord och boning.

Men våra raka linjer, de ska rensas
vartefter..

Som om vi skulle bo trångbodda.
På några här,
växte det björkar.

På andra,
var stenen borta.
Liksom kullen.

En ny säljplats.
För dödens lie.

Ja,
på nåt sätt
verkar vi så trångsynta.
Regelstyrda.

Nu ska kantstenarna bort.
För snöbillen ryms inte annars.

Man frågar sig.

Vore det ännu bättre med en siffra
på en metallbricka.

Nr 2771.
Se koden i bilagan.
En digital gravgård.

Det är sällan.
Sällan.
Jag låter mig irriteras.

Men vår falska prydlighet.
Är en sten i min sko.