7852. Trejde gången, - varför seglade jag inte vidare?

Den 24 november..1997,
Ca 14.35..

på glashala vägar, 

där folk föll omkull, 

om de försökte gå..

Där fick jag en rejäl frontalkrock.

Ofrivilligt.

Det var inte mitt fel.

Men sånt händer.

När bilar snurrar runt på ishala ytor.
inga bromsar hjälper.
Inga goda tanker heller.

Två gånger i medvetslöshet.

Käken, nacken och ryggen, 

och en ringfinger nagel..

liksom knäskålarna..

gjorde tysta alarmerande rop. 

Jag blödde, jag yrade.
Och jag förstod  efter ett tag, att jag levde.

Klev ut ur sidorutan,

efter att försökt spänna löst mig,

ur ett märkvärdigt bälte..

- när jag väl förstod 

att bilen kunde börja brinna,

när som helst.

Tja, mitt huvud satt i rutan,

och sen över rattkanten

ner i instrumentbrädan.

När jag vaknade till sans.

Kom genast första frågan.

Varför lever jag?

- Kimo Bruk var inte klart, sa tanken..

Jaha. sa jag.

Varför ramlar alla mina tänder ut?

- Sorgligt, dem som du borstat så bra, sa tanken..

Javisst, alldeles i onödan, sa jag..

Efter mången möda

och stort besvär.

Ler jag utan trauma.

Sitter och går, utan större besvär.

Bara tio-fenton års intensiv värk

Men bättre det än hjärnan på motorhuven.

Vägen har inte varit kort.

Men hjärnan låg inte på asfalten.

Och det gäller att uppskatta det man har.

Nuet kallar...

Alltjämt..