2950. Canakkale

Vägen
Till Canaccale,
gick via gröna Bursa.
Där vi inte hann stanna.
Mer än en stund.
På Otogar.

Fast jag gärna skulle badat
heta källor!!

Sen bar det iväg.
Någon hundra kilometer.
Fram till Canakkale.
Med buss.

En livligt ställe,
där Medelhavet möter Marmara.

Och där krigen härjat.
Av någon anledning.
Ganska ofta.
Eller - ska man säga märkbart?

Idag har vi besökt Gallipoli.
En plats.
Där tystnaden vilar,
i vind och fågelsång.

Ett enormt gravfält.
För Europa och Asien.

Ett stort slagfält.
Nästan i nutid.

Vi talar nu om 1915.

Där massor massor
av människor stupat.
Kanske 100.000.

Eller mer.
Bara turkarna var ca 55.000.
Många gravar finns i havet.
Och i jorden.
Där de vackra pinjeträden frodas.

Engelsmännen steg i land.
Viljan var att stoppa Ottomanska riket.
Och hindra Tyskland sina allianser.

Folk från många länder deltog.
För att erövra Istanbul,
för att tvinga sultanen,
att sluta fred med England.
Dvs att inte alliera sig med Tyskland.

Det blev en gruvlig smäll.
Från april till januari.

Idag besökte vi gravarna.
En fridfull plats.
Mycket fridfull.

I solljus.
I lagom ljumma vindar.
Storslaget.
Hela halvön sover.
Som om Gud,
lagt ett bomull runt sorgen.

"Those heroes
that shed their blood and lost their lives...

You are now lying in the soil of a friendly country.
Therefore rest in peace.

There is no difference
between the Johnnies and the Mehmets
to us where they lie side by side
now here in this country of ours...

you, the mothers,
who sent their sons from faraway countries
wipe away your tears;
your sons are now lying
in our bosom and are in peace.

After having lost their lives on this land.
They have become our sons as well".

Kemal Ataturk 1934...

Och vem han var.

Egentligen.

Kan du läsa HÄR.