2949. Dennis

En sur - nej, ilsken liten gosse,
vann mitt hjärta.
Dennis hette han.
3 år gammal.

Och han visste
mer än alla andra.
Var skåpen skulle stå.

Till att börja med.

Vi satt grannar.
Dennis och hans rara mamma.
På färjan,
över Marmara.

Efter en stund,
glömde han det som var tvärtemot.
Då pratade vi.
Turkiska.
Och Universiella.

Och blev vänner.
Soulmates kanske.

Sen skildes våra vägar.
Som det gör på resor.
Och var och en tog sitt pick.
Och pack.

Väl ute på gatan,
möttes vi igen.
Dennis ropade och hojtade.

Visade stolt och glatt
upp sin långa pappa!
Som mött upp i hamnen.

Som en sol strålade 3-åringen.
Och solen sken.
På oss,
och på mamman och pappan.

Dennis
blev bekant.
Med sin första finska tant.

Troligen inte den sista:-)

En bra början,
på ett äventyr.
Inte sant.

Kärlek är alltid upplivande.