7432. Mardrömmar

Kanske är det medicinen.
Inatt har jag varit på stora äventyr.

Mitt i krigstid.
Jag sitter på ett tåg.
Som så många andra.
Det råder stor osäkerhet.

Scen 1:
Det enda jag har med mig.
Är min stora lackhandväska.
Som innehåller en plånbok,
Några papper.
Och det vanliga.
Jag har gömt den bakom en brits.
För att kanske få behålla den.

Scen 2.
Jag sitter i andra vagnen efter loket.
Får order om att skuta kanon.
Det är vår sista ammunition.
Och den ska riktas mot ett tåg.
Tåget "flyger" fram.
På ett parallellspår,
an halv kilometer från vårt.
Det kör mycket snabbare.
Det är mindre.
Snabbt måste jag rikta vapnet..
Mot främre mitten.
Skottet brinner av.
Men tåget fortsätter att köra.
Skadan finns rykande
på vagn nummer tre.
En röd specialvagn.
Det ryker när tåget
kör vilt förbi.
Hur kunde jag missa.
Men ingen tycks bry sig.

Scen 3.
Jag har gått flera vagnar bakåt.
Folk har försvunnit,
och lämnat en del av sina saker kvar.
Jag ser ensamma mammor.
Kvinnor och gamla.
Alla kör mot ovissheten.
Knappt utan kläder i bagaget.
Jag organiserar en utdelning.
Hittar stickade babyplagg åt babysar.
Åt de vuxna kvinnorna hittar jag vackra plagg.
Alla hoppas att de ska få prova sen.
Om det blir ett sen.

Scen 4.
Jag ser ut över folk
som sitter vid perrongerna och äter.
De sista som de har i sitt bagage.
Ingen vet hur länge det blir tills nästa mål.
Allt är ovisst.

De äldre människorna har sett kriget förr.
De yngre vet inte vad som väntar.

Tåget puffar vidare.
Vi vet inte vart vi ska.