Nyfiken upptäcktsresande. Mitt i livet. Också här, lägger jag puzzelbitar sedda ur ett vardagsperspektiv.. Reflexioner kring livets mer ödmjuka händelser och göromål. De stora saltomortalerna behöver inga ord för att märkas. - Det ligger mycket vackert fördolt i orden "att hugga ved och bära vatten".
Leta i den här bloggen
söndag 4 januari 2009
2224. Egen pasta - guld värd
Så lät jag mig frestas,
att försöka,
göra hemlagad pasta.
På durumvete, äggulor och olja.
Litet vatten och salt.
Det var inte så svårt,
detdär med degen.
På durum och ägg,
går det helt galant.
Den klibbar inte.
Låter sig kavlas.
Blir lätt som en plätt.
Det svåra
består i att förstå
vad tunnt är.
Tyckte att jag kavlade.
Tunnt. Tunnt. Tunnt.
Men när Raviolin
låg i grytan,
kokande.
Blev den plötsligt
- större
- tjockare
- grovare
God är den
fast den känns
som pasta pannkaka..
Skam den som ger sig.
Nästa gång.
Kan jag bättre.
Färsk pasta.
Är kolhydrater.
Jag vet.
Men någon gång.
Får man unna sig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja ha, du har testat. Jag har också varit frestad att prova men inte riktigt vågat.
h. l-m
Receptet var enkelt. Det är nog kavlingen som är problemet. Att få till så tunnt så tunnt. En god sås och ngt gott till är också ett måste. Jag försökte mig på Ravioli med fyllning, men fyllningen var inte så god. Bättre lycka nästa gång.
Kanske vi tar en pastakväll:-)
Skicka en kommentar