Nyfiken upptäcktsresande.
Mitt i livet.
Också här, lägger jag puzzelbitar sedda ur ett vardagsperspektiv.. Reflexioner kring livets mer ödmjuka händelser och göromål. De stora saltomortalerna behöver inga ord för att märkas. - Det ligger mycket vackert fördolt i orden "att hugga ved och bära vatten".
När man riktigt tänker efter, är det ganska skönt, att ha blivit född i mitten av femtitalet.
Det har hänt massor. Av teknik och utveckling. Men nästan hela tiden, har man fått leva i ljuset av en ganska stabil värdegrund.
Man fick tro på livet, på kärleken, på utbildning och framåtanda. På att allt lönade sig.
Man behövde inte förvanska, eller testa så väldigt mycket utanför gränserna..
Det räckte till att lyssna på litet pop. Måla mascara och vara litet lagom. Lagom häftig. Och det var skillnad på vardag och helg.
Och vi jobbade hela sommarloven. Behövde pengarna. Som gav oss kläder. Skolböcker. Busskort.
Det fanns knappast skjutsande föräldrar. Man fick gå, cykla, lifta eller ta buss om man hade råd..
Utkomststöd fanns knappast. Inte heller studiestöd. Det kom långt senare.
Så man var tvungen, att välja livet och bli stor. Kanske någon säger - för fort. Men så var det då. Överallt. Och det kändes rätt. Och känns rätt än i dag.
Det fanns unga vuxna. Som var väldigt vuxna. Unga föräldrar, men ändå var de vuxna. Mogna på sitt sätt.
Vi testade visserligen gränser.. också då.. och tänjde och provade, men vi behövde inte, varje sig droger eller öl. Sånt hade man inte råd med. Det var "extremlyx". Eller nåt,
Jag är glad över att vi behövde inga tatueringar, och inga skruvar eller pärlor i näsan. Inte i läpparna heller för den delen. Inget blått hår. Vi behövde inget rastahår, för att vara vi, och kläderna var inte så märkliga.. Vi var bara vi. Ett slags oss själva.
Vi var inte beroende, av kamrater, fast de fanns.
Vi levde för egna mål. För en utbildning. För en framtid. För kärleken. För ett VAL.
Vi var ganska mycket det vi var, ändå. Individer.
Jag tror bestämt, att det var rätt årtionde. Att vara född i.
