Igår,
var det 6 år sedan.
Jag hade tänkt åka långt bort.
Ända ner till Thailand.
Eller Sri Lanka.
Men av outgrundliga skäl,
som jag inte hittat orsak för,
kom jag då aldrig iväg.
Och chockad blev jag liksom världen.
över hur vatten kan färdas..
Men jag har nu träffat människorna.
Hört dem berätta, vad som hände.
Många olika öden.
Igår var det minnesceremonier
runt hela Indiska Oceanen.
Också på Sri Lanka.
Där 40.000 människoliv slocknade.
Allt skedde på femton minuter.
Sen var det över.
De överlevande berättade:
- Tsunami.
Det hade ingen hört talas om.
Men en varning hade kommit från någonstans.
Men ingen visste vad det var.
Några trodde det var en japansk diplomat.
Eller en annan viktig person,
på väg att besöka landet.
De första vågorna var låga.
Strömmade inåt.
Kändes ofarliga.
Allt blev blött.
Litet översvämning.
Vatten där det inte borde vara.
Inget var normalt.
Litet absurt bara.
När vågen drogs utåt,
mot havet.
Kom nytt land i dagen.
Mycket nytt land.
Tomma ytor..
För ett kryllande folkliv.
Några gick ut på havsbotten,
för att fördela - eller ta för sig av nya landet.
En del paxade och fixade åt sin bror, och farbror..
Några bråkade om platserna.
Andra kanske tänkte på Moses
och Röda havet..
men ingen kom gående från andra sidan..
Sprattlade fiskar gick att plocka upp.
Och människor kom för att samla bort dem.
Gratis mat ska man inte lämna.
Man hinner oändligt mycket på 15 minuter.
Prata, fundera, göra.
Diskutera med grannen.
Djuren i den stora djurparken däremot.
De hade sin egen hörsel.
Och begav sig uppåt land,
allt medan turisterna
satt och vilade vid sina jeepar,
vid vattenbrynet..
Djuren klarade sig.
Den sista vågen, kom..
Den var hög och stor och stark..
Tre meter, fem meter.. beroende på var.
Den svepte snabbt framåt.
Upp mot land, över land.
En del ställen nåddes
- 2 km in bland husen.
- 1 km.. in i folkmyllret.
- 300 meter..
Och som vågor är,
är de litet ojämna.
Några skonades, alldeles obegripligt.
Bland annat en liten liten ö med ett hus på.
I Hikkadua, där annars förödelsen blev som värst.
De som hann undan hade tur.
Alla sprang, cyklade, tog bil.
Klättrade uppåt.
På tak, i träd,
in i tåg som försökte köra bortåt.
(och hann någon km innan det välte av spåret
och allt blev vattenfyllt..).
Träden var säkrare än husen.
Grunder och väggar kunde ge vika.
Folk i bilar, i tuctuc,
Folk i panik, skrek och körde kors och tvärs.
Vägen var helt full av människor som sprang.
Föll, skadade sig..
- alla skräckslagna..
Och vågen kom.
Idag ser man spåren.
Längs flodbankarna ligger rester..
stockar som sköljts med.
gamla stora båtar ligger högt på land.
Alla spår är inte borta än.
Vägar sköldes bort.
Och fick byggas om.
Hus var spårlöst borta.
Liksom egendom.
Släktingar, vänner.
Några förlorade en hel familj,
andra en halv eller någon.
Turismen som folk levde av,
upphörde samtidigt.
Resandet tog lång paus.
Överlevandet blev en konst.
En svår konst.
Trots värmen och frukten,
och havet.
För 24 miljoner mänskor.
Det har gått sex år sedan.
Och livet måste ticka vidare.
Turisterna har återvänt.
Om än i mindre skara.
De tittar då och då - mot havet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar