7318. Den 6 december

En dag för reflexion.

Efter gårdagens konsert.
Virvlar Finlandia ännu omkring.
Symfoni där bilderna rusar förbi.
Av dåtid.

Man kunde ana skogarna och snön,
skidorna och de vita skyddskläderna.
Höra tanksen komma.
Se hur det ryker tyst,
från de bombade husen,
där skorstenarna viskar sin sorg.

Förnimma landet,
som stiger fram i sin ensamhet.
Hur en ny tid tar fart.
En tro på framtid.

Symfonier språk lever.
Till hjälp har vi berättelserna.
Erfarenheterna.
De gamla männens talande bilder.
Änkornas och kvinnornas slit.
Att lappa ihop.. allt det söndriga.

Inget är ju spikrakt.

De flesta av efterkrigstidens barn.
Fick respekten med modersmjölken.
Och kan uppskatta uppoffringarna.
Som gjordes alltjämt.
Också långt efteråt.

Veteraner och invaliders kamp.
För frihet och fosterland.
För att både minnas.
Och glömma.

Respekt över sånt man förvärvat.
Kampen framåt.
Landet.
Varandra.
Och egendom.
Kläder och mat på bordet.

Ingenting är självklart.

Dagen har tickat sig fram.

Reflexion över livet..
sett ur nysnöns perspektiv..
blandat med pepparkaksdofter..
glimtar av glittrande klänningar,
på presidentens slott.

Viktigt är initiativet,
för de fattigas självständighet.
Den alternativa balen,
på Hagnäs torg.

Verkligheten,
har många kanter.
Dimensioner.