Nyfiken upptäcktsresande. Mitt i livet. Också här, lägger jag puzzelbitar sedda ur ett vardagsperspektiv.. Reflexioner kring livets mer ödmjuka händelser och göromål. De stora saltomortalerna behöver inga ord för att märkas. - Det ligger mycket vackert fördolt i orden "att hugga ved och bära vatten".
Leta i den här bloggen
måndag 12 juli 2010
7206. Törnrosa
Ifall någon undrar,
om rosenhäcken lever än.
Vill jag bara hälsa,
den blommar nu.
Så gott den kan!
Ganska trevligt.
Trots oddsen.
Det gör också,
Polstjärnan invid muren.
Och John Cabot bröstar sig, i full skrud.
På insidan matchar Prairie Joy hässleklockorna.
Rosa och blålila.
Och Ingrid Bergman står och tvekar.
Djupt djupt röd, om hon vill ut.
Och plötsligt har också eldkaprifolen överlevt.
Nästan som ett under..
Den var helt dödförklarad.
Skotten är nu halvmeterlånga.
Likaså alla klematisar.
Ingen blommar men alla skjuter i höjden.
Kryphortensiorna doftar!
Alldeles fulla av blomster.
Och jag känner mig inte som Törnrosa.
Bakom rosenblommen..
Här på soffan.
Mer som Prinsessan på ärten.
Som hade ont överallt.
Oberoende madrasser.
Hon hade säkert ont..
Hon med.
Ingen av oss var eller är "pitu".
Pitu betyder överkänslig på dialekt.
Och det är riktig svenska.
Gammalsvenska.
Kustsvenska i Österbotten.
Lev väl.
Var inte så "pitu".
Livet är nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar