Nyfiken upptäcktsresande. Mitt i livet. Också här, lägger jag puzzelbitar sedda ur ett vardagsperspektiv.. Reflexioner kring livets mer ödmjuka händelser och göromål. De stora saltomortalerna behöver inga ord för att märkas. - Det ligger mycket vackert fördolt i orden "att hugga ved och bära vatten".
Leta i den här bloggen
måndag 28 september 2009
2885. Visst minns vi
Visst,
det stormar.
Och det är mörkt i kvällningen.
Och de skummande vågorna piskar stranden.
Nästan som då.
Höststormen viner.
Och det förbryllar alltjämt.
Att inte mer har gjorts.
Fast skrovet,
är så nära ytan..
Sätter man båten rakt vertikalt.
Når vattenlinjen drygt till hälften.
Det har varit,
och är alltjämt.
Alldeles för mycket hysch-hysch.
För att vara normalt.
Så det så.
Förr eller senare hör man väl sanningen.
Om femtio år - eller trettio - eller så.
Det tar litet tid.
Sån är sanningen beskaffad.
Men den kryper alltid fram i ljuset.
Förr eller senare.
Tills dess,
tänker vi med vemod.
På alla drabbade.
Både de levande
och de döda.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar