7410. Blommor till en vän!

En varm hälsning.

7409. Teosofi och sufism

Ända sedan barnsben,
har mitt väsen,
strävat efter helhet.

Inom Sufism och Teosofi
finns många sanningar.
Små guldkorn
att ta till sig.

De motsäger ingen.
De är.
Och de gör.

Har viljan att se.
Och att försöka förstå.
Ena ytterligheterna.

I Valtider..
är det inga bra argument.
Men i krig är det värdefullt.
För dem som står på marken.

Och i verklighetens mellanrum,
som murbruk..
Är det mycket gångbart.

Och till syvende och sist.
Måste man höja sig.
Alla gånger.
Över "mörkret".

Upp till nionde-kanske tionde
insikten.

Kanske det
är meningen med livet.

Att lära.

7408. A Sufi poem about religions

7407. En sufisk dikt

7406. Vårglädje

Våren är här.
Snödropparna blommar.

För två veckor sedan,
låg drivorna höga.
Nu smälter de bort.

Och snart kommer alla tusen krokusar!
Och alla tusen scillor!!

En lök som "ploppat upp" ur sitt gömme
hade växt ut en cm redan.

Hyllan med ljusrör,
funkar bra.
Nästan 100 % grobarhet..

De tidiga tomaterna
är 5 cm.
Purjolökarna är 10 cm.
Lobeliorna tittar uppåt,
som en grön matta.
Basilikorna ser stadiga ut.
Liksom broccolin.

Och gojibären,
de har grott och har blad!

7405. Vackra bröllop

Idag kom den.
Inbjudan.

Till ett vackert bröllop.

Och jag gläds.
Att kärleken hittat hem.
Till en rar liten pojke,
som nu tar ett viktigt steg.
En vacker man.
Med en strålande brud.
Båda med varma hjärtan.
Öppna själar som vill dela glädjen.

Iranska bröllop
är sagornas paradis.

Där glädjen är stor.
Gemenskapen prålig.
Närheten omedelbar.

Visst.
Jag känner mig,
som din moster.

Din mamma är min "syster".

Låt oss glädjas påsken.
En mångdubbel högtid.

Äntligen.
-får jag dra på mig långklänningen!

7404. Osynliga och synliga burkor

Kanske är det så.
Att en stor del bär en osynlig burka.
Där de gömmer sig.
Och sin dåliga självkänsla.
Och sin blygsel.
Eller sin roll.

Och känner sig ensamma.
Isolerade.
Bakom masken.

Kanske är det så.
Att många av dem som bär blå burka.
Gömmer sin hud.
Men lever ut självets känslor,
utan blygsel.

Närhet med sin familj.
Utan ensamhetsproblem.

Kanske är det så.
Att de osynliga burkorna,
är tyngre att bära.
Än de blå.

För isoleringen är ett rollspel.
Stolthet och sociala mönster.

Om det kan vi bara reflektera.
Och fundera på.

Poler med puls.
Likheten finns där.