Nyfiken upptäcktsresande. Mitt i livet. Också här, lägger jag puzzelbitar sedda ur ett vardagsperspektiv.. Reflexioner kring livets mer ödmjuka händelser och göromål. De stora saltomortalerna behöver inga ord för att märkas. - Det ligger mycket vackert fördolt i orden "att hugga ved och bära vatten".
Leta i den här bloggen
onsdag 13 augusti 2008
1725. Lyskraften
Intuitionen.
Är ett trevligt redskap.
Där man testar känslan.
Tonar in "lyskraften".
Som en liten nattfjäril,
som "söker ljuset".
Liksom.
Enkelt.
Men ibland.
Helt vilse.
I ovisshet.
Tillit.
Är attraktionskraftens bränsle.
Experimentet fortsätter.
1724. Utsikt
Längst ut.
På yttersta grenen.
Gungar det oroväckande.
Utsattheten känns påtagligt.
Men utsikten är enorm.
Liksom upplevelsen.
Speciellt trångt.
Är det inte.
Insikterna.
Köar.
söndag 10 augusti 2008
1723. Silkesljuva pioner



Augusti.
Luftenär klar.
Marken lagom fuktig.
Daggens pärlor på varje strå.
I arla morgontimman.
Förbereder jag platsen.
För den nya trädpionen.
En välkommen inflyttningspresent.
Drömmarna är fulla,
av sköna silkeslena
ljuva stora blommor.
Tack för den!
Den ska få bästa platsen.
Och hemma på torpet,
blommar den sista av knoppar.
Sarah Bernhardt.
Silkeslycka.
1723. Dupioni Silk
lördag 9 augusti 2008
1722. Pappershav
Kvällen blev natt.
Jag har suttit,
på eller i pappershavet
från solnedgång till stjärnhimmel.
Mapp efter mapp.
Hög efter hög.
Nu syns strategin.
Tydligt.
Långa rader,
av ordning.
Men än återstår,
Detdär slutligt sista.
Nära skjuter ingen hare.
Men det verkar nog helt bra.
Och klockan, hann iväg.
Nästan till nummer två.
Hur det nu kan komma sig.
Mitt i natten!
Tydligen inföll..
..Flow..
Hux flux.
Mitt i allt.
Var det natta.
onsdag 6 augusti 2008
1721. Här och överallt
Här och nu.
Överallt.
Närvarande.
Sånt är ansträngande.
Så förbaskat.
En halv meter papper.
Vertikalt.
Får bli en annan dag.
Nu skulle jag vilja åka cykel.
Andas luft.
Se solen.
Och det gröna.
Medan det ännu finns.
För vem vet!?
Njuta nuet.
Det är viktigare.
Än många tror.
1720. Ödesnära
Kanske Herrskapet har märkt,
att vissa dagar...
är man närmare sitt öde
och sina minnen,
än andra dagar.
Och stunder.
Allt från dofter
av åkerbärssylt,
till havsbris..
En gatsten i Portugal.
Ett skratt.
Ett ögonkast.
En nära stund.
Av liv och kraft.
Eller av bräcklighet.
Ibland är vi nära.
Vårt öde.
Meningen.
Med våra dagar.
Några viktiga stunder.
Av det vi kallar
våra liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
