Verandor.
Glasrutor med kryss.
Eller utan.
Plintar.
Torpargrund.
Eller inte.
Inventering pågår.
Igår, var jag mindre förvirrad.
Idag har jag lagt puzzle.
Av möjligheter.
Som man bygger.
Får man leva.
Om man utmanar.
Huset.
Än tvekar jag litet.
Men punchverandor
är Ljuvliga.
Också utan punch!
Och ska det vara ska det.
Två stycken.
Och mycket glas..
Och pelargoner!
Men en blå dörr.
Med utsikt över viken.
Skulle inte heller..
..vara fy skam..
Det ena
utesluter nog.
Det andra.
Ljuvligt hoppfull,
står skålen där och lockar,
fylld av fröpåsar.
Blomkål,
broccoli,
purjolök,
zuccini,
tomater,
gurka,
bladgrönt,
morötter,
pumpa..
Bladsellerin,
min favorit..
- nu har de första fröna,
nått den bruna varma jorden.
Lång groningstid.
Spännande.
Imorgon
ska hyllorna fram,
för alla pytsorna.
Experimenten.
För de ljuvliga.
Sommarens parti.
Och så alla blommorna!
Nu
kommer jag att säga,
något verkligt viktigt:
Vad gör vi,
med all inbesparad tid,
som vi rusar efter.
Stressar för?
Månne det finns
ett stort svart hål..
Där alla
inbesparingarna.
samlas?
När njöt vi
av ett hantverk senast.
Andras eller eget.
Något
som görs av kärlek.
Och tid.
Och kraft.
Och mycken vilja..
Kanske är det bättre att njuta nuet.
Långsamt.
Än att rusa genom uppleveserna.
Ensam.
Trött.
Utmattad.
Kvalitet av tid.
Kanske allt får ta sin tid.
För att känslan,
ska stanna i vårt hjärta..
Inte virvla bort,
i en svart oändlighet.
Som inte svarar,
då du ropar.
Orden.
Lånade jag.
Av en klok man.
Som sa dem.
I söndags.
Över mat.
Som hantverk.
Något har hänt.
Åtminstone i Sverige.
Kanske via projekt eller medvetenhet..
Pappaledigt, mammaledigt.
Förr var det 500.
Nu 211.
År kvar.
Innan vi har full jämställdhet.
I föräldrskapet.
289 år på 365 dagar?
Ibland går utveckling snabbare.
Än väntat.
Sånt ger hopp.
Åt alla torra öknar.
Jämställdhet på arbetsmarknaden.
Den sackar nog efter.
Än.
Hur många år och dagar?
80 cent mot en euro.
Har någon räknat ut
vad det innebär för ett helt vanligt liv..?
Money talks,
sägs det..
Åtminstone om man
är man!
För en stund sen.
fick min vän i livet,
en riktig chock.
Orsaken var,
en gammal peruk.
Min nuna
passar helt enkelt inte,
under rödbrunt långt hår.
Han trodde väl att jag var
en förväxt gammal rockare.
Där vanorna sitter kvar.
Flower och power.
Mina stora kinder,
blev verkligen STORA.
Knappt
att jag själv såg,
att jag var jag.
Imorgon
blir det fler,
överraskningar.
På samma tema.
Undrar om man får ett foto,
i gengäld..
Miner.
Är kommunkation för en hund.
Sarah pratar.
Mycket.
Oftast med ögonen.
Ögonen blinkar,
tittar djupt och visar riktningen.
Eller tungan.
Slickar till svar.
Näsborrarna vidgas.
Ibland pratar vi med stämbanden.
Gnyr, murrar, morrar, gläfser, småskäller, ylar.
Men det är sällan.
Mer i undantag.
Sarah pratar.
Känslosamt.
Lägger framtassarna på mina axlar.
Kinden mot min kind.
Växlar kind.
Att hoppa på mina ben,
bakifrån när jag går,
betyder vi hör ihop.
Du med mig.
Och jag med dig.
Hoppa och busa.
Leka.
Ligga på rygg
och gosa..
Hundar har rikt språk.
Idag ska vi försöka,
eller hur?
Sända goda tankar.
Åt dem som behöver dem.
Och för att riktigt krångla till det.
Ska vi exponera strategin.
Också på dem som inte förtjänar det.
Om inte annat så för experimentets skull.
Men med ärliga och raka avsikter.
Och insikter.
Antagligen är det så,
man skapar en verklig förändring.
En tillämpning.
För alla nivåer?
